VivoMonstret! Nya priser och billigare kött står det på Vivo-butiken som precis ska slå upp portarna för trehundrasextioånde och sista gången detta år. Vivo har alltid varit den bästa affären i Villervalla och kanske även den enda där man kan köpa livsmedel. Alla de fjortontusennitton personerna som bor i Villervalla har Vivokort, en av alla de där personerna har dessutom 10% mängdrabatt eftersom han alltid handlar över tvåtusenfemhundrakronorsgränsen. I Villervalla bor en familj som åker för att handla på Vivo en gång i veckan, de tar ut sin rostiga men helt och hållet funktionsdugliga blå Datsun ur garaget som de delar med tre andra familjer i radhusalängan. När de kommit ur garaget med bilen styr de kosan mot Vivo VillerValla där de ska köpa hela veckobehovet av mat. På parkeringen är det trångt, barnfamiljer gråter, deras barn sover och socker ligger i drivor vid vägkanterna. En av alla de ensamstående damerna i den gyllene medelåldern sitter på en bänk med sin hund och tittar på ensamstående män i den gyllene medelårldern. Om detta hade varit ett köpcentrum hade damen haft fler än en utgång att bevaka men eftersom detta var Vivo så behöver hon inte anstränga sig alls. Datsun-familjen går mot ingången och möts av Bingo-Lottoförsäljare, vinodlare, bönder, stora legoklossar och bollhav. Mycket roligt för alla finns det att göra inne på Vivo, för barnen som väntar på sina föräldrar så finns klossar, bollar, ritpapper och andra barn att leka med. Familjen Datsun från VillerValla har två barn i femtonårsåldern så att de får ju självklart sitta och leka med klossar och ritpapper utanför affären. Det tycker barnen är roligt för att i VillerValla samlas ändå alla ungdomsligister utanför Vivo och leker när inget annat finns att göra. Väl inne i affären pustar pappa Datsun och mamma Datsun ut för att nu är de i paradiset. Här inne i affären finns allt man kan tänka sig, matvaror för alla, fina gardiner, lagom stora bordslampor, basketbollar och diskmedel. På onsdagar fick affären in nya varor i form av kattmat och eftersom familjen ägde en katt så tog de alltid tillfället i akt och körde sin bil till Vivo på onsdagar. Denna, den sista öppna dagen på året hade familjens mor och far komponerat en lista över saker som skulle köpas, där stod det frukt och grönt, tittade man lite längre ner och förbi de tjugosjutusen sakerna på listan så avslutades det hela med kräm till mellanmål. En bra början och ett bra slut tyckte Datsun mamman och pappan. Barnen satt och pratade om ifall Die Hard-filmerna var baserade på verkliga händelser eller om det kanske var någon som hade skrivit ett brev till Hollywood med ett förslag på en film. Den unga herr Datsun, alltså sonen trodde att filmen var verklighetsbaserad för att ingen kan ju adressen till Hollywood. Han tänkte att det nog inte gick bra att skriva Hollywood, Box 1000, Hollywood och sedan märka kuvertet, filmen. Systern trodde dock att det var så. Vid det här laget stod pappa Datsun och pratade med med Vivotrollet som Vivopersonalen på Vivotypiskt hade Vivoplaserat vid videofilmerna i Vivohörnet. Det här trollet kunde alla de fjortontusennitton personerna som bodde i VillerValla fråga om det var något de undrade över inne i butiken. Naturligtvis skulle trollet inte kunna svara ifalla alla frågade samtidigt men detta var pappa Datsun införstådd med så han väntade på sin tur innan han frågade var marmeladen stod. Mamma Datsun hade lika gärna kunnat säga det till pappa men eftersom hon visste men pappa kände sig som en "riktig" kund om han fick fråga Vivotrollet själv. Några personer stod bakom pappa och alla verkade ha samma fråga för så fort som pappa hade ställt frågan så försvann de spårlöst. När pappa kom tillbaka till mamma så sade hon att det hade gått omkring några svartklädda killar med mittbena och kostym och spanat i hennes kundvagn. Pappa sade att samma svartklädda människor stått bakom honom i Vivotrollet kön. De båda tänkte att det kanske var säkerhetsvakter och gick sedan mot godisdelen av Vivo, denna del kallades Vivos godisdel vilket pappa tyckte var mycket fyndigt för det var ju precis vad det var. Väl borta vid godishyllan såg mamma och pappa att det inte var alls så mycket folk som det brukade vara sista öppna dagen på året vid godishyllan, i själva verket stod där bara en kostymprydd man men mittbena. Han frågade pappa om han kunde tänka sig att byta sin kundvagn mot den här mannens korg. Pappa blev som hypnotiserad och svarade ja på en gång, den svartklädda mannen undrade ifall han också kunde tänka sig att bli ett med Vivo, han skulle kunna bli Vivotrollet. Pappa blev så glad för det här var ju vad han alltid önskat och han glömde helt bort sin fru som stod och hoppade och skrek när det började växa ut trollpäls på sin man. Vivodemonen hade gripit tag i pappa Datsun och det var inte förrän han blivit placerad i Vivohörnet brevid videofilmerna som han förstod vad som hade hänt. Pappa Datsun, den lokala konsumenten hade sålt sin själ till Vivo VillerValla. Jobbigt. Nu kom också alla de människor som förut varit förvunna tillbaka och affären fylldes på folk igen. Han såg mamma Datsun tillsammans med en annan man och de hade inte kundvagn utan kundkorg och de hade barnen med sig in i affären. Pappa följde efter paret och barnen ut på parkeringen och fick till sin förtvivlan se den nya mannen körandes Trabant modell 1974. Pappa blev ledsen och spran efter bilen men när han skulle springa ut från parkeringen tog det stopp, han kunde inte komma ut från Vivo, han var fast. Han såg svartklädda män komma emot honom och alla sade, ”du har sålt din själ, gå in igen och stanna där för alltid!. Pappa blev rädd, detta var ju inte vad han ville. Med ett ryck vaknade pappa upp ur sin mardröm och hörde hur mamma Datsun ropade från köket att de skulle åka och handla för det var onsdag och den sista dagen på året som Vivo VillerValla var öppet. Pappa var mycket lättad och såg att han inte var alls så hårig längre som ett troll är. Från och med denna dag pratade aldrig pappa med Vivotrollet igen för han ville inte visa sig vara en trogen konsument. Pappa älskade ändå Vivo.

Författarens åsikter: En helt otrolig historia med ganska mycket stavfel i för att piffa upp tillvaron hos karaktärerna i berättelsen. VivoMonstret hette från början Lokal Konsument säljer sin själ till butiken i Villervalla, på något sätt blev det för långt. Skriven i november 1998, publicerad på internet 1999-01-04.

MAGNUS LIDELL 1999 - BAD MAGNUS PRODUCTIONS!